Det flyter lugnt och stilla. Som svart olja, glittrande i skenet från utebelysningen. Stenen där andhannen brukar sova reser sig en mörk upphöjning och LSD känner håren på sina armar sakta resa sig. För där på stenen sitter som vanligt hannen. Men han är inte ensam. Bredvid honom ligger ännu en and. LSD tar sig snabbt genom rummet, mot lampknappen som sitter i andra änden, och hon slår på utebelysningen som leder ut mot stranden. I det skarpa elektriska ljuset syns det tydligt. Det är hob, den gråbruna andhonan. Hon är tillbaka och nu sitter hon fridfullt bredvid sin make och låter honom putsa hennes fjärdrar.
Det borde inte kunna hända.
Det är ett mirakel.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar